Av någon anledning heter boken "Refug" på svenska, förmodligen i betydelsen "tillflyktsort". Här fördjupas det tema som var slutackordet i Elementarpartiklarna: mänsklighetens transformation till en förbättrad, odödlig art. Daniel är en edgy ståuppkomiker à la Magnus Betnér, en satirisk betraktare som blir (osannolikt) superkänd på sina (ganska pinsamma) provokationer. Han har två misslyckade förhållanden: torrt samförstånd med en kroppsligen alltför medelålders kvinna, sedan obesvarad (men sexuellt aktiv) kärlek till en hedonistisk 22-åring som får honom att känna sig gammal. Världen verkar ge människorna valet mellan torftig pessimism eller ett liv som "eviga kids", och ingetdera skänker tillvaron mening. Daniels livsberättelse om hur han dras till en sekt som avser att ge människan evigt liv och lycka genom kloning interfolieras med kommentarer från hans klon i tjugofemte generationen, i en framtida värld av "neomänniskor", isolerade i bekväma celler och befriade från all smärta och passion.
Elementarpartiklarnas skisserade vision presenterades som en utopi, vilket var paradoxalt och därför så starkt. Här vänds visionen i en entydig dystopi, vilket i längden blir förutsägbart. Måste konsekvenserna skrivas ut? Scifi-konceptet brister alltmer i logik ju fler detaljerna blir. Men boken är lång och hinner också med att på ett nytt, ärligt sätt gestalta sorg och rädsla där de tidigare romanerna värjt sig med cynism. Kärleken är omöjlig, kroppens förfall outhärdligt, döden skrämmer och den tekniska lösningen (klart det är en teknisk lösning, all makt är i människans egna händer!) visar sig slå fel. Det är dystert. Det rör sig samtidigt om grundläggande mänskliga känslor och den samhällskritiska udden hamnar i bakgrunden, liksom även sexet är (förhållandevis...) mindre centralt.
Houellebecq är ju läsare av Schopenhauer, och jag misstänker att beröringspunkterna är många här. Inte dålig, men inte heller en helt lyckad bok.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar